Den kristna tron består i första hand inte i att man öfvertager ett kompendium af trossanningar och moraliska normer, utan i det personliga förhållandet till Kristus, i den lefda gemenskapen med honom, i den kärleksfulla förbundenheten med honom och i den trogna efterföljelsen af honom. Meningen med andakten till Jesu heliga Hjärta är att den vill föra oss närmare Kristus, liksom han en gång mötte människor under sitt jordelif. Den andakten och vördnaden vill lära oss att efterfölja honom med ännu större kärlek än de människorna redan gjorde under hans jordelif. 
 
Propositio  
Evangelierna berätta att Vår Herre gick omkring i det heliga Landet och gjorde godt; han hade hjärta för människorna, hjälpte dem i deras nöd, helade de sjuka, tröstade de sörjande. Till alla kom han med räddning, hjälp och frälsning. Till slut tog han frivilligt döden på sig för att öppna himlen för dem. Han var helt enkelt Kärleken, med stort K. Så skildra evangelierna honom för oss. Med det som då, på den tiden, skedde genom honom, det har sedan skett i alla århundraden genom honom, och då i ännu mycket större omfattning. Det sker genom honom också i våra dagar, närhelst vi människor vända oss till honom. 
 
Den människoblifne Gudssonen har hjärta för människorna och han är med oss alla dagar intill tidens ände, framför allt i Eukaristins sakrament. En viktig roll i Jesu jordiska lif spelade hans barmhärtighet, som är en specifik form af kärlek. Barmhärtigheten förutsätter “ett elände”, eller ett behof, hos den som tager emot i kärlek. Den barmhärtige böjer sig i kärlek till den eländige och tager sig an honom eller henne. Denna barmhärtiga kärlek är typisk för vår Herre när han möter oss i denna tårarnas dal, som denna värld så ofta är.  
 
Här måste vi dock konstatera, att ordet “barmhärtighet” och begreppet “hjärta” inte står högt i kurs i våra dagar. Barmhärtighet hör man sällan talas om och många har inte längre något hjärta, som engagerar dem på djupet för människorna. Vår värld verkar ha blifvit kallare och mer opersonlig. Om människors grymhet berätta skjutningar och sprängningar i media nästan dagligen. Men vi möta också grymheten och obarmhärtigheten i det vardagliga lifvet. Då tränger sig frågan på: hvarför finns det så mycken grymhet och hemskheter i denna värld? Hvad är anledningen? Svaret kan kanske formuleras så här: människan är nu en gång inte alls god. Det hvilar en ondskefull hemlighet öfver mänskligheten, en hemlighet som hänvisar oss tillbaka till en katastrof i mänsklighetens gryning. Ur den katastrofen framträdde ursynden, som härskar öfverallt där människan lefver utan Gud, där hon spjärnar emot

Återlösningen, som Kristus kommit med. Människan blir till ett rofdjur, när hon glömmer Gud och när hon afvisar frälsningens gåfva. Just detta uppflefva vi i våra dagar kanske särskildt tydligt; det är vår världs vardag. 
 
Ursynden och stoltheten som hör samman med den tillsammans med egoismen och gudlösheten förhärda människorna och göra vår värld hård. Frälsarens saktmodiga Hjärta är alternativet till deras hårda hjärtan som bygger på en värld utan Gud. Många längta idag efter människor som ha ett öppet hjärta för dem. I grund och botten söka alla människor kärlek, vänskap och barmhärtighet. Men alltför ofta sker den väntan förgäfves. Man tänker att man funnit det som man sökte, och får sedan upplefva den stora besvikelsen. Vi söka efter välvilja i en hjärtlös värld, och alltför ofta visar det sig att det vi söka bara var en vacker dröm. Men besvikelserna drifva också den sökande allt djupare in i förhärdelsen. 
 
Äfven om människor göra oss besvikna, så gör inte Kristus oss besvikna. Han har hjärta för hvar och en af oss. Och han lär oss att göra samma sak som han i det att vi bemöda oss att ha hjärta för alla som vi möta. I erfarenheten af denna världs mörker och kyla, i erfarenheten af vårt lifs nöd och ensamhet möta oss glädjebudet, att Jesus har ett hjärta för oss. Vi måste föra detta vidare, framför allt genom vårt sätt att lefva. 
 
De första lärjungarne upplefde underbara ting i umgänget med sin mästare. En människa full af godhet och tillgifvenhet för alla, det är Kristus fortfarande idag, idag på ett djupare och mer omfattande sätt än då under hans jordelif. I andakten till Jesu heliga hjärta fira vi Frälsarens hjärta som är öppet för oss, och påminna oss om Återlösarens Hjärta fyllt af kärlek midt i en kall och frostig, ja grym värld, där människor ofta dö själsligen och äfven fysiskt af ensamhet och öfvergifvenhet. Också Kristi efterföljelse, Vår Frälsares centrala fordran, innebär inget annat än gemenskap med Återlösarens kärleksfulla hjärta. 
 
Denna gemenskap med honom skänker oss nytt lif, och förädlar oss. Den gifver oss redan i denna värld en aning om den kommande världen. Ty redan i denna värld låter den Gudsrikets glans stråla fram. Värre än all nöd som kan drabba oss, är ändå att vi stå ensamma i nöden, när vi i vår nöd har lämnats ensamma.  
 
Kristus vår Frälsare, är alltid beredd att bistå oss, om bara vi gå till honom och anförtro oss åt honom. Det är lätt, att i honom verksamt öfvervinna all ensamhet. I samhörighet med honom blir till och med det tyngsta kors lätt. Han uppfyller vår djupaste längtan. På det sättet är han trofast och beständig, till skillnad från människorna, som så ofta äro vankelmodiga och otillförlitliga,

och som göra oss besvikna, framför allt när de inte äro stadgade genom gemenskapen med Kristus och genom efterföljelse af Frälsaren. 
 
Peroratio  
Andakten till Jesu heliga Hjärta öfva vi genom att ofta betrakta den lidande och döende Återlösaren och genom att ofta och värdigt förena oss med den eukaristiske Kristus. Betydelsefullt är här också att vi hålla Jesu Hjärta-fredagen, som ju äger rum den första fredagen i månaden. Det sker genom att på den dagen fira mässan och taga emot den heliga Kommunionen, om möjligt också taga emot botens sakrament. En bra vana är äfven att bedja litanian till Jesu allraheligaste Hjärta. Genom denna andakt till Jesu heliga Hjärta blir vår fromhet mer lefvande, glödande och lidelsefull. I Jesu hjärta- andakten fylls vi med glädje och tröst, vi få stor öfvernaturlig kraft, i glädjen liksom äfven i lidandet. Och ständigt på nytt få vi i denna andakt som gåfva en afglans af den eviga fulländningen. Amen.